Kräftfiske i Vättern!
tillbaka till första sidan...

Då det blivit så mycket kräftor i Vättern, att dom tvingats att släppa kräftfisket fritt (i begränsad omfattning). Bestämde vi oss för att roa oss med att rädda Vätterrödingen, genom att hjälpa till med att fiska kräftor.

Den 10:e Augusti klockan 1700, började årets fria kräftfiske i Vättern. Vi hann inte riktigt ut till dess, då vi försökte klämma in några timmars arbete under dagen. Men vi lämnade Västerås vid tretiden, med husvagn och båt släpandes efter oss. Vårt mål var Hästholmen, strax söder om Vadstena, dit vi nådde vid sjutiden. Det visade sig vara ett litet smultronställe, med en camping för kanske 10 husvagnar, köksmöjligheter, dusch, el, restaurang och båthamn med gästhamn.

Som tur var hade Micke, Hasse, Inge och Patrik kommit fram en stund innan och hunnit få upp husvagnen och betalat alla avgifter. Hasse hade forskat lite om placering och regler för utplacering av burar. Så när Lifen och jag anlände så var det till ett gäng förväntansfulla killar.

Ingen tid att förlora, i med båten och ut för att lägga i burarna.

Vi fick guidning av några mycket sympatiska killar (trots att en var från Skåne), så vi hittade ett hål i havet av flöten och började sätta burarna i sjön. Nu var det bara det, att ingen av oss har fiskat kräftor på detta vis tidigare, så det gick inte fullt så lätt som vi hade trott.

Att märka på en dunk/flöte med namn, telefonnummer och ett F för fritidsfiskare, det var lätt. Sedan skulle en lina fästas i dunken, men vilken sorts lina? Vilken längd skulle det vara? Vi visste i alla fall att det var 20 meter djupt, för det sa ekolodet. Vi bestämde oss för att ha en lång lina mellan flötena och sedan fästa burarna i den. Men hur lång lina skulle det vara till burarna? Vi tog alldeles för lång, vilket skapade problem med trassel och att det tog för lång tid att mäta upp lina.

Varje person får fiska med 6 burar, så det var vad vi satte på varje lina, var det för många? Burarna agnades med död vitfisk som vi hade med oss, men hur mycket bete skulle man lägga i?

Man får börja fiska 300 meter från land, men hur lätt är det att veta hur långt från land man är? Vi försökte följa rådet om placering från våra "guider", men var ändå lite oroliga att vi låg för nära land, då burar som ligger för nära land konfiskeras. Det dröjde inte lång stund förrän mörkret lade sig, så att vi inte såg land. Vi såg i alla fall konturerna av land, så vi kunde lägga burarna i en rak linje från land och ut. Detta för att undvika att korsa andras linor, vilket några personer påtalat för oss. Det hade nog fungerat så, om alla hade lyssnat på det rådet.

Vi hann inte lägga alla 36 burarna, men 24 var nästan allt det fanns plats för. Vi markerade våra linor på GPS:en, för jag har aldrig sett så många flöten på ett och samma ställe. Det skulle nog inte bli så många kräftor kvar i denna vik efter helgen.

Därefter kunde vi återvända till hamnen för lite trevligt umgänge och något stärkande.

På lördagsmorgonen var några uppe med tuppen, för att åka och vittja, men några var det inte, så vi åkte ut efter frukosten, då hade klockan blivit nio.

Det var med viss förväntan och spänning vi tog oss mot första buren, tänk om det inte var några kräftor i burarna? Första buren var tom och ett sting av förtvivlan svepte genom kroppen, vad har vi gjort för fel? Den andra buren hade två kräftor, resan var räddad, vi hade lyckats fånga kräftor.

Dom flesta burarna hade någon eller några kräftor, men inte så många som vi hade hoppats. Dessutom saknades 6 burar, vart hade dom tagit vägen? Så det blev ca 30 kräftor på 18 burar. Det kanske var lite dumsnålt att köpa dom billigaste burarna, då dom erfarna fångade betydligt fler i sina dyrare. Vi la i mer bete i burarna och la även i dom burar vi hade kvar, innan vi vände tillbaka till hamnen.

Det hade varit flera båtar synliga ute vid burarna under natten. Vad dom gjorde där är bara spekulationer, men det försvann en del burar och en del burar var utan kräftor, trots att betet nästan var uppätet. Så många tror dom blev vittjade av tjuvar.

På kvällen åkte vi ut igen för att vittja, och det var ungefär samma resultat denna gång.

Vi la ut burarna igen på samma område, då det hade blivit lite mer plats, för många hade tagit sina kräftor hem till grytan och den efterkommande festen. Men vi skulle stanna till söndag, så då var det bara att förvara kräftorna levande till vi kom hem, men hur?

När vi frågade en av dom boende där, så förbarmade han sig över några oerfarna kräftfiskande Västeråsare och lät oss låna en av hans kräftsumpar.

Under natten hade tjuvarna slagit till igen. Denna gång hade dom stulit alla kräftsumpar som fanns i hamnen, bredvid båtarna. Men inte vår, då den var inlåst i ett båtskjul. Så trots att vi fick nästan minst kräftor av alla, så hade vi flest kräftor med oss hem (med undantag av tjuvarna, som jag inte hört om dom blev infångade).

Resultatet gav nog inte upphov till någon större avundsjuka, men vi hade ett kilo kräftor per person med oss hem.

Denna kaos med burar och alla stölder förtog en del av nöjet, men visst var det en upplevelse och vi hade rackarns trevligt ändå.

av Peter Josefsson